Tänkte skriva om varför jag egentligen varit så smal en gång i tiden..

Vill först tala om att min barndom har varit ett rent helvete, både för mig och mina syskon. Med en mamma som är alkoholist, och en pappa som inte kan tygla sitt humör.

Mitt liv har inte varit en dans på rosor, fram tills för några månader sen, då jag födde mitt barn, som 18 åring, alltså är jag även en ung mamma. Direkt när jag blev gravid, så vände allt, och jag trivs bra med min vardag med barn, sambo och boende. Men min barndom förföljer mig ofta, så ibland är jag inte på topp.

Alltså, anledningen till att jag var smal förut, var för att min matlust var på noll, jag rökte mycket samt var ute för det mesta + mitt psykiska mående, som fick mig att inte vilja äta. 

Men när jag träffade min sambo, för snart 2 år sen, började min viktuppgång. Började med att jag gick upp sammanlagt 10 kilo under en sommar, sen bara fortsatte det. 

Jag blev gravid, och gick upp ytterligare kilon. Och här står jag, med BMI på 33,8, alltså på fetma nivå... Folk säger att man inte kan se det på mig, men när jag ser mig själv i spegeln så vill jag nästan spy, mår illa av att se mig själv. Mitt självförtroende är nere på 0!

Orkar inte skriva mer nu, mycket tankar som snurrar. Godnatt!